Stedsans

De siste par ukene har jeg lest to bøker som begge lar plassen historien utspiller seg på få en betydelig rolle. Begge er knyttet til et lite, tydelig avgrenset sted – ja faktisk så konkret som en bestemt leilighet. Hos debutant Nora Szentivány møter vi stedet allerede i tittelen: Leiligheten. Hun ble født i Budapest og har bodd i Göteborg i mange år. Boka har hun derfor skrevet på svensk, for så å bearbeide den til norsk på egen hånd. Jeg er veldig glad for at hun har tatt seg tid til å svare på et par spørsmål fra meg:

Leiligheten får stor plass i fortellingen din, både som et konkret sted og et mellommenneskelig omdreiningspunkt. Kan du si noe om stedets betydning for historien?

Lägenheten är utgångspunkten för den här berättelsen, och det som sätter igång skrivandet. När jag började på projektet så var min tanke att jag skulle skriva om min mormor. Och min mormor är där, i den lägenheten. När jag ser henne för mig så är det där hon är. Och när jag började skriva så var det den första texten jag skrev, den som boken öppnar med, som handlar om lägenheten. Det är viktigt för mig att det som sätter igång skrivandet är det som står i centrum. Det har också varit viktigt att hålla fast i lägenheten som plats, eftersom jag rör mig väldigt mycket fram och tillbaka i tid. Platsen ersätter på ett vis kronologin. Lägenheten rymmer alla tider den har existerat, och de människor som har varit i den, min mormors liv som ensamstående mor, min mammas ungdom, och sedan min mormor som ensam i lägenheten, och så min mormor när hon lever där med en ny man, och så alla våra besök i den lägenheten. Den rymmer historien. Och från den kan berättelsens trådar gå ut, allt som sker, andra platser, andra tider. Den blir ett nav. Det är där vi möts.

innbundet

Et litt mer diffust spørsmål; hvordan mener du steder setter spor i mennesker?

Hm. Jag är inte helt säker på vad det är du frågar efter här. Jag undrar om inte den frågan handlar om vad man upplever som hemma. Och hur man upplever vad som är hemma. Att för vissa mäniskor så är hemma en plats man bara bor, man slappnar av, man umgås med sin familj. Men för andra så är hemma nästan ens egen kropp. Och det gäller inte bara gamla människor som har bott länge på en plats, barn kan vara lika platsbundna. Så platsbundna att det blir plågsamt för dem att flytta, eller att ens vara för länge bortahemifrån. Vad gör det med en människa när man förflyttar henne? Vi tar det nog olika hårt, att bli förflyttade. Vem skulle jag vara om jag plötsligt blev tvungen att leva i till exempel Saudiarabien? Skulle jeg fortsätta att vara jag? Hur skulle jag uppleva mig själv? Skulle jag glömma den jag är här? Skulle jag få ett extremt behov av att behålla, och dyrka, min skandinaviska identitet? Men då pratar vi inte bara om plats utan också om kultur, så detta blir lite diffust, ja. Men när du ställer fråga i det här sammanhanget så tänker jag att du frågar efter om jag som ett litet barn, som levde i en lägenhet i ett år och så blev förflyttad från den, om den platsen finns kvar i mig, och präglar mig? Ja, kanske. Men kanske viktigare är att den människan som fanns där, den relationen som jag hade med min mormor, och som jag miste, den sätter spår. Det är det jag har letat efter när jag har skrivit om detta.

Og aller sist: kan du beskrive stedet du har skrevet boka? Hvilke spor kan det ha satt i historien?

Jag är en sån som sitter lite runtomkring när jag skriver. På resor, på kafeer. Men aldrig hemma faktiskt – jag måste komma bort hemmifrån för att lura skrivångesten. Men det viktigaste är nog inte var jag sitter när jag skriver utan vilka platser jag ser för mig. Det visuella är essentiellt för mig. Det är när jag ser det för mig som jag kan skriva det. Och detta gör nog någonting med texten: Jag är aldrig på den platsen jag skriver om när jag skriver om den. Jag har aldrig suttit i lägenheten och skrivit, inte ens de passagerna där jag beskriver lägenheten minutiöst. Då är jag, min kropp, någon annanstans. Och det är mycket det som den här berättelsen handlar om: att alltid vara någon annanstans. Att bara finnas i varandras minnen, i berättelserna om varandra. När jag skriver om våra sista resor ner, som jag gör med min egen familj, då är jag redan hemma, resan har redan blivit ett minne, och jag är inte längre på platsen som jag skriver om. Detta tror jag präglar texten.

edf

Her er noen andre bøker som bærer preg av sitt sted og fortjener flere lesere, om enn ikke et så tydelig format som ovenfor: Ida Løkås Til bølgene, Maria Børja Ny by og Inghill Johansen Bungalow. Vet du om flere? Jeg vil gjerne høre!

Selvfølgelig finnes det bøker fra byer man husker; jeg har vært i Tokyo med Haruki Murakami, New York med Hanya Yanagihara og Piombino med Silvia Avallone for å nevne noen jeg umiddelbart ser i hylla. Men, heller enn det fiktive stedet, er det stedet jeg leste boka som fester seg i mitt minne. Bøkene som har vært med ut på reise, eller holdt meg med selskap på toget da jeg var pendler.

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s